En genetisk mutation gör att vissa människor känner sig mätta – Hela tiden. Har detta någon betydelse för oss i restaurangbranschen? Vi som omger oss av mat och råvaror, lukter och smaker på en nästan daglig basis. Har det kanske en betydelse för hur vi ser på gästers beteende i matsalen? Och framförallt hur påverkar vår mathållning oss under en långpanna eller nattskift?

Två nya studier bekräftar att viktkontroll ofta är resultatet av gener, inte ditt egna styrande.
I den första studien som gjorts undersökte man människor som varit smala hela livet. Inte för att dom har hög ämnesomsättning eller metabolism, utan för att dom helt enkelt inte bryr sig så mycket om mat. Dom äter aldrig speciellt mycket mat, och inte heller kretsar deras tankar ständigt på nästa måltid. Brittiska forskare har nu eventuellt hittat orsaken till detta. Vissa av människorna i studien bär på en genetisk mutation som hämmar aptiteten, samt minskar risken för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Den nyligen publicerade artikeln om studien i tidningen ”the Cell” hämtar mycket av sina resultat från ”the UK Biobank” som innehåller provsvar från över en halv miljon människor i åldrarna 40–69 år. Deltagarna har här lämnat DNA prover samt sjukvårdshistorik och låtit forskarna följa dem under flera år.

I den andra studien, också från ”the Cell” användes samma underlag av människor för att göra en riskanalys för risken för fetma. Resultatet av denna studien visar på att vi kan redan vid barnsben förutse ifall det finns en risk för livslång övervikt och fetma eller inte. Tillsammans visar de här två studierna på vad forskare önskar fler människor förstod sig på. Det finns alltså biologiska anledningar till varför vissa måste kämpa med sin vikt medans andra inte behöver tänka sig för i samma utsträckning. Och skillnaderna syns oftast i aptiten, inte i förbränningen. Människor som lägger på sig extra mycket vikt eller har svårt för att hålla sig smala, känner sig i själva verket hungrigare än vad smala människor gör.

Genen som kan ha mutationen som forskarna kommit fram till heter MC4R. Människor med den här genen är oftast ohälsosamt överviktiga. Vad den här mutationen på genen gör enligt forskarna är att den tar bort känslan av mättnad efter en måltid. Vanligtvis när man äter är den här genen påslagen och skickar då en signal till hjärnan som berättar att man är mätt. Efter signalen är registrerad så slås genen av igen. Men vissa människor bär alltså på en mutation på den här genen som gör att den inte fungerar helt enkelt. Resultatet blir att hjärnan aldrig får signalen att man är mätt eller att man har ätit nog. Man känner sig istället hungrig hela tiden och detta leder ofta till grov övervikt. Risken för diabetes och hjärtsjukdomar ökar med hela 50% jämfört med människor utan mutationen.

Men det kan också slå över åt andra hållet berättar en av forskarna. Hela 6% av jordens befolkning har en annan typ av mutationen på MC4R. I dessa fall är signalen påslagen hela tiden och resulterar i av man känner sig nästan alltid mätt. Den svenska professorn Cecilia Lindgren från The University of Oxford, med specialistområde inom ”genomic endocrinology och metabolism” och som forskar inom Diabetes typ2 säger;

– Vi tror att regleringen av hunger och känslan av mättnad är nyckeln, det finns mat överallt, är man lite hungrig och någon ställer fram ett fat med bullar på ett möte, vem kommer sträcka sig efter en bulle?

Tillbaka till den andra studien då. Här har en kardiolog från Massachusetts General Hospital tillsammans med sina kollegor sökt efter ett sätt att förutse vem som kommer bli överviktig eller kämpa mot fetma samt vem som kan slippa viktproblem. Forskarna satte ihop en riskanalys baserad DNA avvikelser i genen. Deltagare med de högsta resultaten vägde ca 14kg mer än de med lägst resultat. Bland dem överviktiga fick 60% av deltagarna högt resultat i undersökningen. En forskare från ”the Broad Institute” i Boston sa att de var chockade av resultatet. Men eftersom man gick mestadels på resultaten från UK Biobank så kvarstod frågan,
– I vilken ålder, eller när uppstår detta? Man tog då till sig ytterligare information från 300 000 deltagare i andra genetiska undersökningar. Hos nyfödda med högt resultat från riskanalysen jämfört med spädbarn med lägre resultat skiljer det ingenting i vikt. Men vid tre års ålder kunde man redan se skillnaden och vid åtta års ålder var barnen redan mycket överviktiga.

Men bara för att man har ett högt resultat betyder det inte att man måste lida av fetma hela livet. Det utgör dock en högre risk. En av forskarna säger också att, – även om det är förvånande att det är först vid åtta års ålder man tydligt ser skillnaden, så är det åtta år av möjligheter att göra skillnad inför framtiden.
Och bland de 10% av jordens befolkning som har det högsta resultatet i riskanalysen så är många inte feta, varför är det så? Finns det kanske okända gener som motverkar känslan av att fortsätta äta även hos folk med högst resultat? Eller har de bara bättre tillvägagångssätt vid kontrollering av hunger och ätande?

Så om vi ser till oss själva, kan detta ge någon av oss ett svar eller anledning till varför vi ser ut som vi gör eller hur vi mår. Kan vi ta resultat från undersökningar som den här för att förbättra vår tillvaro på arbetsplatsen eller privat? Kanske finns det utrymme för en annan typ av förståelse gentemot andra kollegor eller gäster, samt kan vi kanske ta till oss sådan här information för att hjälpa andra?

Kom ihåg att en glad mage ger en roligare vardag, hur den än ser ut!

Artikeln publicerades tidigare av nytimes.com och kan läsas i sin helhet här. (Eng)